Gravskick

Vilket gravskick gällde i slutet av stenåldern?

Gravarna från stenåldern är skelettgravar där den döde antingen placerats liggande, i utsträckt ställning eller i hopkrupen sovställning, eller också placerats i sittande ställning. Mot slutet av stenåldern placerade man vanligen sina döda i större eller mindre kistor av sten, hällkistor, som kunde vara täckta av en låg kulle eller ett röse men även ligga under slät mark.

Krönrösen markerar revir?

Under den äldre bronsåldern, ca 1800-1100 f kr, får gravhögen eller gravröset allt större proportioner. Med placering på bergskrön eller andra väl synliga lägen har man troligen sökt hävda rätten till den genom landhöjningen framväxande bördiga tidigare sjöbotten, sedan boskapsskötsel och åkerbruk blivit vanliga försörjningssätt. Det synes vara ett slags hövdingagrav som fått en så strategisk exponering, medan övriga familjemedlemmar sannolikt har begravts i enklare gravar eller gravgömmor (Petré 1984).

Likbränning medför mindre gravar

Mot slutet av den äldre bronsåldern började man att bränna sina döda allt oftare. Skälet kan ha varit att man ville frigöra själen från kroppen för att den skulle leva sitt liv i en annan värld. Det förkom flera olika typer av brandgravar som urnegravar, brandgropar, brandlager och benlager.

Begravning kunde även ske i befintliga gravhögar. En sådan grav kallas sekundärgrav och finns oftast i den södra delen av gravhögen. De brända benen placerades då vanligen i en urna som lades i en liten stenkista under ytan i den ursprungliga gravhögen.

Från yngre bronsåldern, ca 1100 – 500 f kr, finns mindre gravfält med urngravar under låga rösen eller gravkullar. Längs kusterna förekommer också skeppssättningar som gravmarkeringar.

Under slutet av bronsåldern börjar den döde att brännas tillsammans med sina gravgåvor.

Resterna placerades i en s k brandgrop där bålresterna placerats i och runt omkring urnan. Gravgåvorna brukar bestå av små redskap som rakkniv, syl, pincett samt nålar och knappar. Loket klistrades ofta på och tätades med harts. För det mesta var urnorna av samma slag som användes i hushållet, men i vissa fall användes speciella urnor utformade som hus eller ansikten.

Gravkult

I södra Skandinavien har man funnit lämningar från stenåldern och bronsålder av särskilda byggnader – kallade kulthus, gravbyggnader eller dödshus – som associeras till gravkult och gravfält.

Utgrävningar på Mälaröarna

På Lovön finns ett 30-tal registrerade gravar, som kan dateras till bronsålder eller äldsta järnålder. Sammanlagt 18 av dessa har undersökts närmare (Petré 1984).

Alla är brandgravar och gravbålet har troligen stått på samma plats där graven anlagts. Gravarna är placerade i eller intill krönläge på något bergs- eller moränimpediment. De kan indelas i fem olika yttre typer.

Typ 1 är rösen utan jordfyllning. Typ 2 är stensättningar med indragen ovanpåliggande kantkedja. Typ 3 är runda stensättningar med kantkedja och grusfyllning. Typ 4 är stensättningar (oftast små) utan kantkedja. Typ 5 är otydliga glesa stensättningar av osorterat stenmaterial, som stundom endast synes utgöra nedgrävda samlingar av brända ben.

Typ 3 och 4 ingår i gravfält, medan typ 2 kan ingå i små gravfält eller ligga ensam.

Författare: LarsLindahl

Källor:

Petré, Bo. Arkeologiska undersökningar på Lovö. Del 3, Gravar, gravfält och boplatser på Lovö. Undersökningar 1976-1984. Almqvist & Wiksell International, Stockholm 1984.