Varför ristade och
målade man på stenhällar?
De
flesta forskare tror att förutom att ristningarna/målningarna har haft ett estetisk syfte - att vara en bergskonst - har de med magi
och religion att göra.
Man
har tolkat det som att man riktar sig till högre makter, ett magiskt
medel att uppnå det man önskar
eller ge uttryck för dyrkan av gudomen samt för att tacka för att
en önskan slagit in.
Men
målningarna/ristningarna riktar sig också till människor. Man vill gärna
att andra ska kunna se den fromma handlingen. De kan också ha det praktiska
syftet att markera rätten till jordbruksmarken eller jaktreviret.
Anledningen
till att samma motiv upprepades gång på gång, när man knackar in t ex ett
skepp, tros vara att man dels riktar en bön om god sjöresa, dels i tacksamhet
efter en väl genomförd sjöresa. Vissa ristningar är djupare än andra. Då tror
man att man i stället för att knacka in ett ny bild,
fördjupar en tidigare bild.
Forskare
tror att en stor och centralt belägen hällristningsplats kan ha varit en
revirmarkering på samma sätt som stora gravhögar och andra väl synliga
gravmonument eller en central plats för dyrkan. De kan ha varit avsedda att
stärka den sociala sammanhållningen i bygden.
Medan
de mindre och spridda hällristningsfigurer kan
ha tillhört olika familjer.
Var har hällmålningar
och hällristningar påträffats och när gjordes de?
De
finns i hela världen. Det är bara motiven som är olika, beroende på var de
finns. Till exempel så avbildas älgar och vildsvin i Norden och giraffer i
Sahara.
De sydliga
hällristningarna i Sverige
De
hör samman med ett jordbrukande samhälle under bronsåldern, ca 1800 -
500 f Kr. Men man fortsätter även efter bronsålderns slut. Några forskare tror
att de äldsta ristningarna kan ha utförts redan under yngre stenålder,
2300 - 1800 f Kr. De har påträffats på släta bergytor, på lösa stenar och
stenblock, på takblock till dösar samt på stenhällar i samband med
bronsåldersgravar. De sydliga ristningarna har påträffats i södra Sverige / Norge samt i Danmark, Sleswig Holstein och
Nordtyskland.
På
Mälaröarna har figurativa hällristningar ännu inte påträffats. Närmaste
ristningar kan man se i Slagsta samt i Boglösa och Rickeby på flera platser.
De nordliga
hällristningarna
De
nordliga ristningarna hör samman med fångstfolken i Nordsverige och
bilderna består till största delen av jaktbara djur. Ristningar har
påträffats i Jämtland, Härjedalen, Ångermanland, Västerbottens kustland och
några få i Bohuslän och Dalsland.
De
äldsta ristningarna tror man utfördes under stenåldern, så långt
tillbaka som 4000-talet f Kr eller tidigare.
Men
ristningarna vid Nämforsen i Ångermanälven visar en blandning av nordliga och
sydliga ristningar, som gör att man tror att man fortfarande ristade under
bronsåldern i norr.
Bilderna
förekommer på fast berg eller på flyttblock vid fiskevatten eller i jaktmarker,
oftast väl synliga för förbipasserande.
Hällmålningarna
Hällmålningar
har påträffats bara på ett tjugotal platser i Sverige; Lappland,
Ångermanland, Jämtland, Härjedalen, Värmland och Bohuslän. De har liknande
motiv som de nordliga ristningarna och hör samman med dem samt har troligen
gjorts under senare delen av bronsåldern.
Målningar
som har bevarats finns på bergväggar, där de skyddats från nederbörd av
utskjutande klipputsprång.
Man
har målat med jordfärger, ex järnockra.
I
Härjedalen vid Flatruets ände, med milsvid utsikt över fjäll och skog, har
arkeologer nyligen (2004) påträffat en avskjuten pilspets i jorden under
hällmålningarna. Man har även hittat flisorna till den avbrutna spetsen på
samma plats. Varför har man skjutit med pil mot målningarna ?
En ritual för god jakt ? Målningarna föreställer,
älgar, björn, ren och människor.
Vid
Fångsjön utanför Strömsund finns målningarna nära vattenytan i oländig stenig
terräng. Här motiven suddiga och ihopgyttrade, men några älgar kan urskiljas
från sjösidan.
Skålgropar
De
hör samman med de sydliga ristningarna och i samtliga grannländer och
har påträffats både på hällar, på dösar och gånggrifter, på stora stenar samt
till och med på knytnävsstora stenar. Skålgroparna finns i många fall på
vågräta ytor, kanske för att de skulle fyllas med någonting, t ex i samband med
ceremonier.
Skålgroparna
börjar före bronsåldern och knackades även långt in i järnålder och vikingatid,
kanske ännu senare.
På
Mälaröarna har vi lokaler med skålgropar.
Hur tillverkades ristningarna ?
Man
har konstaterat att de flesta är inknackade, troligen med spetsig, hård
sten. I några fall kanske med mejsel av brons på kalksten.
Ganska
ofta ser man ristningsfigurerna är koncentrerade vid vattenflöde, ex en rännil
över stenytan i isräfflor.
Kanske
hade vattnet en roll vid ceremonier i samband med ristningarna eller en
praktisk roll för att spola bort stendammet ?
Vilka motiv finns det ?
Motiven
är avbildningar av djur av olika slag, människor, skepp, vapen (ex svärd,
pilspetsar), vagnar och årder. Dessutom också händer och fötter, cirkelfigurer
och skålgropar.
De
flesta och vackraste hällristningarna finns i andra områden än där man
påträffat de flesta och vackraste bronsföremålen.
Hällristningarnas
bildmotiv förekommer också på bronsföremål och säkerligen också på andra
förgängligare material. Från Danmarks bronsålder har man hittat lerkärl med
hällristningsfigurer.
En
del bilder tror man kan vara kopior av textilier, ex bonader. På Kiviksgravens
hällar finns inramade bilder, trots att stenarna har samma form som
inramningen.
Vapen
Vapnen
överensstämmer med utseendet på verkliga fynd på andra platser, ex svärd,
holkyxor. Man tror att de är offer till gudarna, på samma sätt som när man
offrar vapen i mossar. Vapenristningarna förekommer framförallt i Skåne,
Östergötland, Mälarlandskapen och Sydnorge, däremot ett fåtal i Danmark. I
Danmark finns däremot mångdubbelt fler verkliga vapenoffer än i Sverige.
Skepp
Man
tror att de tidigaste skeppsbilderna haft förlagor från Medelhavet. All import
av varor skedde ju med båt på bronsåldern. Den äldsta funna skeppsbilden är
ristad på en kroksabel i brons från äldsta bronsålder (i Rörby på Själland).
Skeppsbilderna
har ofta båtens köl och reling utdragna i ramliknande konstruktioner både i för
och akter under båten. Streckmarkeringarna (ibland med punkt som markering för
huvud) är avbildningar av roddarna.
Båtarna
som har spanten markerade, tror man avser skinnbåtar med spant av trä. Man har
hittat en liknande båt i Hjortspring på Als. Den har burit 24 krigare och har
paddlats fram.
Vagnar
och årder
De
är sällsynta motiv (bara 70 är kända) och finns i Skåne, Bohuslän samt några i
Mälarlandskapen och Östergötland.
Den
äldsta vagnsbilden som påträffats finns på en av hällarna i Kiviksgraven, en
vagn dragen av 2 hästar.
Verkliga
vagnar har inte påträffats någonstans från nordisk bronsålder.
Bilder
av årder har påträffats i Bohuslän, cirka 10 st. De föreställer plöjare, årder
och 2 oxar och är troligen del i en fruktbarhetsrit. Alternativt att man vill
tala om att man äger jord.
Djur
Djurbilder
är mycket vanliga, speciellt i de nordliga hällristningarna och målningarna.
Här är det främst älgen som avbildas. Ristningarna har ofta en
"livslinje" utritad och ibland revben. Avbildningarna kan vara ett
slags jaktmagi.
I
de sydliga ristningarna är fyrfota djur (ex vildsvin, oxar, kronhjortar) samt
fåglar och ormar vanliga. Hästen förekommer från äldre bronsålder. Ormen
började avbildas i yngre bronsålder.
Fötter
i naturlig storlek
Avtryck
av sko, ca 850 st har påträffats, är från äldre bronsålder. Naken fot, ca 150
st har påträffats, från yngre bronsålder. Några forskare tror att avtrycken kan
symbolisera "gudens fotspår", andra att de markerar den plats där
ristaren eller offraren stått.
Cirkelfigurer
Det
finns olika tolkningar av de totalt cirka 700 funna bilderna. Tecken för soldyrkan ? Bild av hjul på solvagnen ?
Eller en brons- eller mässingssköld som reflekterar solstrålar
? Cirkelfigurerna är vanligast i de sydliga områdena.
Människor
Intressanta
ristningar finns vid Släbro i Nyköping, ramfigurer som har tolkats som dyrkande
människor i mantlar med mönster. Motsvarande figurer har inte påträffats på
någon annan plats i Sverige.
Källa: Boken med samma namn utgiven på Forum 1989 med stöd från RAA
Huvudredaktörer: Sverker Janson, Erik B Lundberg och Ulf Bertilsson